Att växa upp mellan två världar är som att stå på en bro som ingen byggt färdigt. Bakom dig står arvet, språket och kulturen som formade dina föräldrar. Framför dig ser du landet du är född i, men som du samtidigt aldrig fullt ut kunnat kalla hem.
Många unga med utländsk bakgrund vet hur det känns. Att vara för svensk för släktingarna utomlands, men för annorlunda för vännerna i skolan. Att balansera mellan två identiteter som båda kräver lojalitet, men sällan erbjuder tillhörighet.
Ossian vet. Han växte upp i Tensta, son till en iransk mamma och en svensk pappa. Han berättar hur han alltid känt sig delad – för svensk för kompisarna i området, men för mycket “blatte” för kompisgänget i innerstan. Han minns en skolutflykt så tydligt i mellanstadiet:
”Vi åkte alla tunnelbanestationer på blåa linjen och tog en promenad till slottet från Kungsträdgården. För många i klassen var det första gången de såg stan. Kan ni tänka er? Barn i tredje klass som aldrig sett en värld utanför förorten.”
Den upplevelsen fick honom att ifrågasätta integrationen. Han beskriver ett system som glömt barnen, om hur staten släppte taget innan någon ens hann förstå vad integration egentligen skulle betyda. För vad händer när barn växer upp i ett samhälle som säger att de hör hemma, men ändå påminner dem om hur de sticker ut varje dag?
Det är där mellanförskapet föds, berättar han. I klassrummet där ens namn aldrig uttalas rätt eller i den klassiska kommentaren “men var kommer du ifrån egentligen?”.
Mellanförskapet är också ett tillstånd som ofta pressar människor att välja mellan att vara mer av det ena, och mindre av det andra. Det handlar om att anpassa sig för att passa in. Men vi glömmer att man inte behöver välja. Hemmet är inte en plats som andra pekar ut åt dig. Det är något du själv bygger. Det föds i stunden du accepterar att du kan vara av två världar och att det inte gör dig mindre hel, utan mer. Det är att förstå dubbelt så mycket, känna dubbelt så djupt och leva dubbelt så rikt.
Att leva i mellanförskap har präglat Ossian djupt. Därför valde han att bli ungdomsledare på Right By Me, för att stärka unga och ge dem den röst han själv länge saknade.
”Unga som mig, födda i förorten, har aldrig hörts. Vi får aldrig chansen att säga våra tankar om problem som rör oss. Därför betyder Right By Me så mycket. Det ger unga en röst när staten har svikit dem.”
Han tillägger: ”Hade samhället gjort sitt jobb hade jag aldrig behövt dela på mig mellan palt och kebab.”Men kanske är det just där, i mötet mellan kontrasterna som unga med utländsk bakgrund växer upp med – som något nytt kan växa fram. Något eget.
Under den blågula flaggan – men aldrig riktigt hemma? Kanske är svaret att hemma inte är en plats man måste söka sig till. Det är en plats man skapar, av alla delar som gör en till den man är.
Skribent, Estefania Castillo, projektkommunikatör- koordinator
Publikationen har tagits fram med stöd av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Innehållet reflekterar enbart åsikterna hos författarna. MUCF kan inte hållas ansvarig för informationen i publikationen eller hur den kan komma att användas.
