I Stockholms förorter, där många bara ser grå betong och slitna fasader, blomstrar en annan verklighet – en av gemenskap och liv. Vi matas ofta med bilder av våld och utanförskap, men vad säger de unga som faktiskt lever där, som kämpar, skrattar och drömmer mitt i allt detta? Jag frågade Daniel Cueto, en av Right By Me:s inkluderingsledare, för att höra hans berättelse och se förorten genom hans ögon.
Uppvuxen längs den blåa linjen, i hjärtat av Hjulsta, Rinkeby och Tensta, har Daniel alltid varit en del av grannskapets puls. Han har sparkat boll, grillat med vänner och knutit band med varje gata och varje hörn. För honom handlar det inte bara om att bo i förorten, utan om den gemenskap och de relationer som växer fram i vardagen.
“Folk från mer svenska innerstadsområden förstår inte det fina med våra grannskap. De missar de relationer som finns, allt det där som gör våra trakter speciella.”
Det är små detaljer som att svänga förbi Gott Gott Grillen mitt i Tensta centrum, en plats han känt sen liten, som betyder mycket. Han kallar mannen som äger stället för “ammo”, farbror på arabiska – en liten gest som speglar den familjära känslan i förorten. Förortskulturen är djupt rotad i att leva och tackla vardagen tillsammans. Det handlar om att hitta glädje i småsaker och i de prövningar som berör de flesta förortsbor, inte minst de yngre. Han tittar tillbaka på de stora årsträffarna under somrarna, när alla unga som gamla samlades för att umgås och dela med sig av mat från hela världen.
“Vi kunde laga mat och ta med oss från våra olika kulturer. Alla var välkomna och alla kunde ta för sig, oavsett vem du var eller var du kom ifrån.”
Det är den här värmen och harmonin som ofta faller bort i det offentliga samtalet om förorten. Istället fastnar bilden lätt vid negativa nyhetsrubriker och samtal om skjutningar, kriminalitet och sociala problem. Verkligheten är mer komplex och nyanserad än så, förklarar Daniel.
“Förorten är en ‘betongdjungel’ där det finns såväl av det onda som det goda. Det är inte bara något som är bundet till förortsområden, ont och gott finns överallt”.
Han beskriver ett område där solidaritet och lojalitet är en självklar del av bemötandet från granne till granne.
“I förorten är alla i samma båt. Det är viktigt att förstå det. Ingen är bättre än någon annan. Behöver någon hjälp, så ställer vi upp för varandra.”
Statusjakten som fångar unga
Under ytan, bortom grillfesterna och den öppna gemenskapen, lockar samtidigt andra krafter – som de snabba vägarna till pengar, makt och status. Daniel berättar hur många, speciellt i hans egna generation, har dragits in i droger och kriminalitet. Det är mönster som inte alltid är lätta att bryta.
“Du blir dragen till snabba pengar, till droger, till en värld där du kan få respekt snabbt. Det är inte alla som hamnar där, men för många, särskilt för de som har det tuffare, så känns det som den enda vägen”.
Bristen på goda förutsättningar spelar också en central roll för tveksamma vägval, menar han. När unga inte får det stöd och de möjligheter de behöver för att ta sig framåt, är det lätt att hamna i miljöer där destruktiva normer tar över. Även om det finns mörkare sidor vill Daniel att andra ska förstå att det handlar om större samhälleliga strukturer – inte om att individer i förorten skulle vara dåliga människor. När någon inte känner sig sedd i det bredare samhället söker man sig till sammanhang där man blir bekräftad, även om det innebär att man dras in i grupper där avsikterna inte alltid är de bästa, tillägger han.
“Det handlar om att man vill vara någon och att få respekt. Men det är respekt som ofta bygger på rädsla eller en skev syn på vad det innebär att vara en del av en gemenskap”.
Trots utmaningarna och de motgångar som präglat Daniels egna uppväxt, bär han på mycket tacksamhet och nostalgi. Barndomen längs den blåa linjen minns han som livlig och genuin – en samhörighet som varken styrdes av ursprung eller ekonomi. Men tryggheten sattes på prov när han klev in i en ny verklighet där helt andra förväntningar och normer väntade.
Ett nytt klassrum, men ingen som förstod
När Daniel började gymnasiet i Danderyd mötte han en miljö som på många sätt stod i kontrast till det han växt upp i. Skillnaderna handlade inte bara om ekonomi utan om en annan verklighetsbild och sociala koder som kändes både främmande och avlägsna.
I Danderyd upplevde han att hans bakgrund och hans diagnoser som autism och ADHD försummades. Till skillnad från skolorna i Tensta och Hjulsta, där han kände sig sedd och där människor sträckte ut en hand, fanns här en mer individualistisk kultur. Det var upp till honom att klara sig själv.
“Kommer man från förorten är man vid ett ‘du och jag’ tillsammans. Så fort jag kom till Danderyd var det mer så här: ‘Hoppas du hittar din väg’. Medan hemma i Tensta hjälpte de mig att hitta den på riktigt.”
I förorten fanns en tyst förståelse mellan unga som bar på liknande erfarenheter, berättar han. Man visste vad det innebar att ha ont om pengar, att bära ansvar redan som barn, och att drömma om något större utan att exakt veta hur man skulle ta sig dit. Daniel minns hur hans egna föräldrar slet för att få vardagen att gå ihop. Att ha mat på bordet varje månad var inte en självklarhet.
“Jag har legat många nätter utan att äta, och ibland gick vi i skolan med samma kläder i två år. Det är en verklighet som många av oss i förorten delar.”
Ur miljön växte också Daniels syn på respekt fram som något grundläggande för att kunna orientera sig i livet. Att visa respekt och få den tillbaka är en oskriven regel som alla följer. Det handlar inte om att hålla upp dörrar eller tala artigt, utan om att förstå andras gränser och veta när man borde backa.
“För oss i förorten handlar det om respekt för respekt. Alla har sina gränser och de ska man låta bli.”
När han kom till Danderyd utmanades inställningen. Där insåg han att det fanns en större frihet att uttrycka sig hur man ville – men också en brist på förståelse för hur olika verkligheter kan forma en människas sätt att agera.
“Vissa i Danderyd testade gränserna med mig, och jag kunde bli ganska hårt triggad. Där kan du säga vad som helst, och det händer ingenting. Reagerar du på en dålig kommentar så är det du som blir avstängd”.
För Daniel blev det tydligt hur olika samhällsskikt formar olika normer kring beteenden, och hur det som i en miljö ses som öppenhet, i en annan kan uppfattas som respektlöshet. Det är inte bara en krock mellan individer, utan mellan två världar med helt olika spelregler.
Identitet och styrka i skuggan av förorten
För många unga som växer upp i förorten är identitet inte bara en fråga om ursprung eller språk – det är också en stämpel som sätts utifrån bostadsområde, utseende och efternamn. Daniel och hans vänner har behövt förhålla sig till denna verklighet redan från unga år. De vet hur snabbt människor drar slutsatser och hur lätt det är att bli dömd på förhand.
“När man har utländsk bakgrund och bor i ett område som är stigmatiserat blir man ofta behandlad på ett visst sätt. Jag skulle kunna samla fem av mina vänner, och vi skulle kunna skriva en hel bok om det.”
Stigmatiseringen drabbar hela grupper av människor – unga med invandrarbakgrund, familjer som bor i miljonprogramsområden eller barn som växer upp i ekonomiskt pressade hem. Stämpeln kan vara svår att skaka av sig, och det kan kännas som om ens egna identitet är konstant ifrågasatt, betonar Daniel.
“‘Blatte’, det är inte något du föds som. Det är något du blir stämplad till. Och visst, många av oss har haft våra egna kamper, men för oss handlar det inte om att vara offer för omständigheterna, utan om att stå emot dem.”
Samtidigt som unga förortsbor brottas med fördomar, vågar de stå stolta över de erfarenheter de bär med sig. Daniel ser på sina upplevelser som något som format honom till den han är, och något han använder som en källa till styrka.
“Vi bär våra erfarenheter som en trofé, inte som en börda”, förklarar han.
När Right By Me blev ett till hem
När Daniel hörde talas om Right By Me var det inte någon stark tro på förändring som drev honom dit. Det var snarare en sökan efter ett tidsfördriv – ett jobb, pengar, kanske en väg bort från de negativa tankemönster som plågat honom. Han hade fått höra om Right By Me via Jobbtorg Stockholm och bestämde sig för att ge det en chans. Men de första stegen in var allt annat än självklara.
“Det var först väldigt obekvämt. Jag kände mig osäker, eftersom jag inte visste vad jag skulle förvänta mig.”
Snart skiftade det till något positivt. Samtalen började ta form och mötet med andra deltagare blev avgörande. Plötsligt uppstod något som påminde om tryggheten i Tensta – en plats där öppenhet var standard och där ingen dömde någon annan.
“Jag kommer ihåg en inkluderingsledarträff, då jag satt och snackade med Mubarik, Right By Me:s seniora ungdomsledare på plats. Vi satt och snackade om religion och bakgrund, alltså allt. Det var skönt, den viben du vet, när man känner sig varm inombords”.
Sedan han kom till Right By Me har det skett en förändring i hur han ser på sig själv. Under lång tid hade han låtit omvärldens etiketter definiera honom: “blatte”, “invandrare”, “kriminell”. Orden hade blivit en spegelbild han börjat tro på.
“Jag hatade mig själv, och jag ville inte göra någonting. Jag är inte bra på något, tänkte jag.”
Sakta men säkert, och med stöd från gemenskapen i Right By Me, började han se något annat – en människa med värde, kapacitet och pondus.
“Jag har mina brister, men jag kan få nya kunskaper och utvecklas. Det är något jag förstår nu”.
Innan gemenskapen i Right By Me kände han sig isolerad, som om han stod ensam mot alla odds. Det är inte längre ensamheten som genomsyrar hans vardag på samma sätt som förr. Nu beskriver han ett starkt sällskap.
“Jag har fått vänner som jag vet kommer stanna kvar i mitt liv. Bröder och systrar som pushar varandra framåt”, berättar han.
Daniel gick från tvivel till tillhörighet. Från självhat till stolthet. För honom blev Right By Me en plats där han kunde börja om, men också en förlängning av det han alltid burit med sig från förorten – gemenskap, rakhet och en känsla för vad respekt egentligen innebär. Skillnaden nu är att han ser sin bakgrund som en tillgång, inte som en begränsning. Idag bär han med sig en kampvilja som föddes ur hans hem. Han använder sina erfarenheter för att forma en framtid där han inte bara kämpar för sig själv, utan för att ge tillbaka till de unga som växer upp där han själv en gång gjorde.
Skribent:
Estefania Castillo, projektkommunikatör och senior ungdomsledare
Läs mer
kONTAKTA OSS
Right By Me
