Hur känns det att gång på gång bli underskattad bara på grund av sitt namn, sitt språk eller sin bakgrund? Vi har samlat in perspektiv från 15 ungdomar som berättar om konsekvenserna av att bli exkluderade – men också om modet att säga ifrån.
Diskriminering har djupa konsekvenser för ungas möjligheter att forma sina liv. Många av de ungdomar vi möter känner igen sig i den bilden. När man ständigt möts av fördomar, både i skolan och på arbetsmarknaden, kan det leda till att man drar sig tillbaka och tvekar inför att delta i samhället, berättar flera ur gruppen vi pratat med.
Devansh, 18 år och anställd som inkluderingsledare på Right By Me, är engagerad i olika politiska ungdomsråd och i elevrådet i sitt gymnasium. Han berättar om hur unga han träffar förhåller sig till att engagera sig mot diskriminering.
Vissa drar sig tillbaka, andra engagerar sig för att ingen annan ska uppleva samma sak. Det är 50 och 50, berättar han.
Att engagera sig för att förhindra att andra unga ska utsättas för samma saker är viktigt enligt många unga vi pratat med.
Representation och spridning av budskap i medier
Representation och spridning av budskap i medier har en direkt effekt på hur attityder bildas. Synen på förorten och deras invånare är exempel på hur uppfattningar snabbt kan förändras i förhållande till mediebilden som sprids. Ubah, är 14 år och jobbar som inkluderingsledare på Right By Me. Hon berättar om hur bilden av vissa bostadsområden påverkas av hur de porträtteras.
Hur våra områden talas om i media påverkar hur folk ser på oss. Kommentarer, blickar och fördomar kommer från det som rapporteras om vår vardag, berättar hon.
De flesta ungdomar vi pratar med håller med om att en mer nyanserad rapportering är helt fundamental för hur unga uppfattar sin omgivning och hur samhället ser på dem. När områden och grupper konsekvent benämns med etiketter som “socioekonomiskt utsatta”, skapas en starkt negativ laddning som inte bara påverkar hur andra ser på dem som bor där, utan också påverkar hur de boende själva uppfattar sina möjligheter och sin plats i samhället.
Statistik är viktigt för att belysa och motverka socioekonomiska utmaningar, men det är avgörande hur siffror beskrivs och kontextualiseras. Om medierapportering enbart lyfter problem och brister, förstärks stereotyper och stigmatisering – vilket i praktiken kan skapa hinder för ungas självkänsla, framtidstro och integration.
Ungdomarna betonar vikten av att balansera erkännandet av utmaningar med insikter om resurser, styrkor och positiva exempel i mediebilden. Att lyfta förebilder, initiativ som fungerar, ideella organisationer och ungdomars egna insatser ger en mer komplett bild och bidrar till att motverka negativa föreställningar.
Ungdomarna betonar också behovet av trygga vuxna och gemenskap. Att känna att man inte är ensam och ha någon som tror på en är avgörande för att kunna stå emot diskriminering och utveckla självförtroende. Detta är något som Juweria, 17-årig och inkluderingsledare på Right By Me håller mer om.
Det som hjälper mest är gemenskapen. Trygga vuxna betyder mycket, någon som pushar en framåt när man börjar tappa orken, berättar hon.
Vad krävs för att minska diskrimineringen?
Flera ungdomar betonar behovet av tidigt, praktiskt och långsiktigt värdegrundsarbete. De lyfter att arbetet måste ske på flera nivåer: i hemmet, i skolan, på fritidsaktiviteter, arbetsplatser och via sociala medier. Målet är att unga ska mötas av en kultur som värderar mångfald och inkludering, och att vuxna får verktyg att bemöta fördomar och intolerans.
Attitydförändring lyfts också som avgörande. Konservativa eller “old school-attityder” kan förstärka diskriminering, och därför behövs utbildning och dialog även bland vuxna. Genom att förstå och bemöta djupt rotade samhällsstrukturer kan man minska den normaliserade diskrimineringen.
Praktiskt värdegrundsarbete behövs överallt: föräldrar, skola, sociala medier, fritidsgårdar, arbetsplatser, berättar Devansh.
Vad kan hjälpa unga att hantera diskriminering?
Att redan från tidig ålder skapa en förståelse för att diskriminering finns är avgörande, tycker de unga vi mött. Men att acceptera detta faktum betyder inte samma sak som att normalisera diskriminering, utan att ge unga verktyg att navigera en verklighet där orättvisor kan uppstå.
Parallellt med denna medvetenhet behöver unga stärkas i självförtroende och motståndskraft. Det handlar om att utveckla en inre trygghet som gör att de kan stå upp för sig själva, sätta gränser och söka stöd när det behövs. Denna styrka byggs genom en kombination av olika insatser: öppna samtal i skolan och hemma, mentorskap och tillgång till förebilder som visar att det går att övervinna hinder och påverka sin situation.
Praktiska verktyg – exempelvis hur man bemöter diskriminering, hur man dokumenterar och rapporterar, eller hur man söker stöd – är centrala för att ungdomar ska känna sig rustade.
Unga har idag fler verktyg för att stå upp mot orättvisor. Sociala medier har blivit en viktig röst, ett sätt att lyfta frågor. Det märks att vi unga inte accepterar diskriminering lika tyst som förr. Vi ifrågasätter, kräver svar och visar mod. Det ger oss också lite hopp inför framtiden, förklarar Ubah och Juweria.
Publikationen har tagits fram med stöd av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Innehållet reflekterar enbart åsikterna hos författarna. MUCF kan inte hållas ansvarig för informationen i publikationen eller hur den kan komma att användas.
